Dyslexiutredning och andra skolproblem

Ja nu är då äntligen utredningen klar och den visar på att det inte föreligger någon form av dyslexi eller dyskalkeri.
Däremot påvisas flera brister som skolan borde lärt in för länge sedan.
Så nu är det bara att jobba på för att hinna ifatt. Det mesta jobbet blir dock lagt på hemmet för skolan har ju inte tid eller resurser att göra det de borde gjort för länge sedan. Men så är det väl för det mesta med skolan av idag.



Störande gemenskap !

Visst är det väl bra konstigt att de som hörs och stör mest är de som får mest uppmärksamhet.
De barn som är tysta och lugna får sitta och lida i sin ensamhet medans lärarnas tid går åt till allehanda bråk, skrik, tjafs och våld !
Ja hur otroligt kan det vara när 9- åriga pojkar börjar trakassera sina tjejklasskamrater med fula könsord och tafsningar.

Nu är de inne på sitt 10:de år och har återigen börjat med detta beteende, tyvärr blir det värre och värre nu med våldsamma inslag.

När är mina barns säkerhet i skolan hotad ? Var ska jag dra gränsen ?

Är det när de kommer hem med blåmärken efter knytnävslag ? Eller är det när en elev skadar någon av sina klasskamrater i skolsalen ?
Eller är det när magen gör så ont att tårarna rinner varje morgon när klockan tickar mot dax-att-gå-tiden ?

Ännu märkligare är det att så fort en lärare uppfattar sig som hotad då händer det väldigt mycket på kort tid.
Jag trodde barnen var första prioritet i skolan.

Jag vill ha en lugn, trygg och stabil skola med utbildade erfarna lärare som vet vad de ska göra utan att experimentera med nya material och nya metoder utan att veta vad de ger sig in på.
Jag vill att mina barn ska vara trygga på rasterna och känna gemenskap med både sina klasskamrater och övriga elever. Jag vill ha vuxen närhet på rasterna.
Jag vill att barnen ska ha arbetsro på lektionerna så de har möjlighet att lära inför livet.

Citerar Ejnar Johansson, min käre morfar :
"Skolan är grunden och framtiden är drömmen.
Visioner och du blir till. "