Dyslexiutredning och andra skolproblem

Ja nu är då äntligen utredningen klar och den visar på att det inte föreligger någon form av dyslexi eller dyskalkeri.
Däremot påvisas flera brister som skolan borde lärt in för länge sedan.
Så nu är det bara att jobba på för att hinna ifatt. Det mesta jobbet blir dock lagt på hemmet för skolan har ju inte tid eller resurser att göra det de borde gjort för länge sedan. Men så är det väl för det mesta med skolan av idag.



Störande gemenskap !

Visst är det väl bra konstigt att de som hörs och stör mest är de som får mest uppmärksamhet.
De barn som är tysta och lugna får sitta och lida i sin ensamhet medans lärarnas tid går åt till allehanda bråk, skrik, tjafs och våld !
Ja hur otroligt kan det vara när 9- åriga pojkar börjar trakassera sina tjejklasskamrater med fula könsord och tafsningar.

Nu är de inne på sitt 10:de år och har återigen börjat med detta beteende, tyvärr blir det värre och värre nu med våldsamma inslag.

När är mina barns säkerhet i skolan hotad ? Var ska jag dra gränsen ?

Är det när de kommer hem med blåmärken efter knytnävslag ? Eller är det när en elev skadar någon av sina klasskamrater i skolsalen ?
Eller är det när magen gör så ont att tårarna rinner varje morgon när klockan tickar mot dax-att-gå-tiden ?

Ännu märkligare är det att så fort en lärare uppfattar sig som hotad då händer det väldigt mycket på kort tid.
Jag trodde barnen var första prioritet i skolan.

Jag vill ha en lugn, trygg och stabil skola med utbildade erfarna lärare som vet vad de ska göra utan att experimentera med nya material och nya metoder utan att veta vad de ger sig in på.
Jag vill att mina barn ska vara trygga på rasterna och känna gemenskap med både sina klasskamrater och övriga elever. Jag vill ha vuxen närhet på rasterna.
Jag vill att barnen ska ha arbetsro på lektionerna så de har möjlighet att lära inför livet.

Citerar Ejnar Johansson, min käre morfar :
"Skolan är grunden och framtiden är drömmen.
Visioner och du blir till. "

Av med lockarna

Sonen på 3½ år är numera kort-klippt. Efter en kommentar av en äldre fabror om att han var en : Glad liten flicka. så fattades beslutet som fadern i huset länge väntat på.
Fram med klippmaskinen och av med håret. Kort kortare än kort men snyggt, luftigt och skönt. Inget hår som hänger ner framför ansiktet, inga tovor som gör ont att ta bort.

Men jag saknar hans blonda yviga kalufs som så vackert ramade in hans ansikte, som så mysigt stod åt alla håll varje morgon. Men gjort är gjort och det växer i alla fall ut igen.

Fadern i huset blev också kort klippt, nästan lika bra som hos frissan och i finanskrisens tecken = billigt.

GLASÖGON
Efter ett besök på ögonmottagningen konstaterades att ena dottern behöver nya glasögon och det blir dyrt. Ja ja det finns alltid hål att stoppa pengarna i så inte behöver vi bekymra oss om vilket sparande som är mest lönsamt. I år är det 4 stycken som behöver nya glasögon, 3 av barnen och maken. Mina duger ett tag till, jag behöver ju bara ha dom när jag ska läsa.

Det händer inte mig

Plötsligt ringer telefonen, jag hör maken säga : jag har sågat av mig fingret och ambulansen är här, jag ringer sen.
Där står jag, handfallen och förstår ingenting. Vadå för finger, hela handen, alla fingrarna, varför ambulansen för 1 finger, vart förs han, måste han opereras, går fingret att rädda, när kommer han hem ???
Väntan blir lång så jag börjar med att ringa närmsta lasarett och får till slut svaret att han sågat sig lite !! i fingertoppen, att det inte är någon fara och att han ringer mig när han är klar på röntgen. Allt detta sagt av en sjuksköterska. Men hem kommer maken med nästan ett finger mindre. Pekfingret på vänster hand är avsågat på mitten och numera amputerat vid första leden. Smärtan är överväldigande och han är nära flera gånger att svimma pga av den. Nu har det gått några dagar och smärtan börjar bli uthärdlig eller har han bara blivit van vid den.
Alla säger att han inte får jobba i skogen mer nu men det vill han inte höra. Det är ju det han är bra på och trivs med.

Jag är så tacksam, det är vi allihopa, för att det "bara" blev ett finger för såren på två av de andra fingrarna vittnar skrämmande om hur nära det var att han höll på att mista alla fingrarna.

5 timmar på akuten

Sonen 13 år var till skatehallen och kom hem med.....en skadad handled/arm.
Efter ett besök på vårdcentralen konstaterades att det var bäst att röntga armen. Klockan 12 var vi på röntgen och kl 17 klev vi ut från akuten.

Tur att jag packade med lite matsäck innan vi for iväg. Cornflakes i bytta räcker till en del sysselsättning för hungrig lillebror, några mandelskorpor och riskakor. Saft, mariekex och mer skorpor fanns på akuten.

Tack o lov att det finns leksaker i varje fall, annars hade det snabbt blivit smått outhärdligt att tillbringa alla dessa timmar i ett väntrum tillsammans med 3½ åring.

Och där i väntrummet möter vi en underbar pappa vars dotter skadat foten. Utan den minsta tvekan häller han upp nyponsoppa till lillebror, och smörgås. Och när jag börjar få huvudvärk hivar han snabbt upp en banan, som delas med 13-åringen. TACK du underbare medmänniska !

Och hur var det då med armen ? Jo det var ett ben som hade klickat, vridits ???????? Jaha , inget var av i varje fall men nu är det gipsskena och bandage i 3 veckor framåt som gäller.

Kan man vakna på fel sida ?

Ibland känns det bara så
Vart tog den harmoniska morgonen vägen då jag i lugn och ro sitter med min frukost och meditativa tankar ?

Innan kl är 7.30 måndag morgon har jag skurat köksgolvet, satt igång dagens första diskmaskin, plockat ut ett ton torra strumpor ur tumlaren ( det och underkläder är det enda som torktumlas i familjen ), fyllt på i kassen med returplast, plockat ihop en del till pappersåtervinningen. Plockat skräp = små snorpapper hm undrar från vem.
Och insett att det är stopp i köksavloppet och att slangen till dammsugaren är av, tur att det finns sopborstar.

Tvättmaskinen tuffar på med dagens första lass, det lär blir fler innan dan är slut.
Nattens torkade tvätt ligger ihopvikta i avvaktan på färden till garderoberna.
Hemma är bara 3½ åringen som vill gå ut och kasta snöbollar. Och äldsta dottern som sover med sin dotter. Och så jag förstårs.

Listan med dagens alla göromål skulle kunna bli väldigt lång.

Men det här är mitt liv, det här är mina ( våra ) val. Jag är hemma och tar hand om barn och hem och har så gjort i 20 år nu medans maken lönearbetar.

MATEN

I vår familj har vi många inriktningar när det gäller maten.
6 av barnen är lakto-ovo-vegetarianer, jag äter helst vegankost och testar just nu raaw food.
Maken och 2 av barnen är allätare och 1 av barnen och barnbarnet äter bara kyckling, fisk och nötkött.
Så det är ett helt företag att få ihop veckans matsedel.

Vi utgår från den veganska grunden och lägger till mjölk, smör, ost, ägg mm till de som äter det. Kött tillagas för sig oftast av maken.

Vi handlar så mycket kravmat som möjligt. Tyvärr finns det bara grön kravmjölk här och ett av barnen vill inte dricka mjölk med D-vitamin som tillverkats från fårens ullfett så hon får dricka röda mjölken.

En klagofri värld

Slutar klaga !

Enligt boken En klagofri värld anta utmaningen ! skriven av Will Bowen Ica bokförlag så tar det i genomsnitt 5 - 7 månader för att klara 21 dagar i sträck utan att klaga.

Det klagas för mycket här i världen skriver författaren.

Det stämmer onekligen.
Hittills har jag ett klagomål, det är att för de 21 dagarna ska man bära ett plastigt armband på ena handleden och sen flytta över det till nästa handled varje gång man klagar. Med ord vill säga. Klaga i tanken är acceptabbelt.
I boken nämns att de då den skrevs fått beställningar på mer än 5 miljoner lila armband.
Det blir väldigt många plastiga armband.

Men ok jag antar utmaningen. Och vad händer. Tur att jag inte har armbandet för då hade jag inte fått gjort annat än att skifta handled hela tiden.
Fast det mesta klagande skedde i tankarna fast för mig var då det inte någon tröst då jag upplevde det som jobbigt.

Vad är en klagan ?
Klagar jag om jag tycker vädret är dåligt ?
Eller om jag säger åt barnen att plocka upp sina smutsiga strumpor från golvet och lägga dom där dom ska ligga i tvätten ?

Kan det vara så att för att räknas som att klaga ska det upplevas som negativt ?
Jo så är det. Klagan ska uppleves som negativ för att räknas som en klagan.

Jag måste ju få tycka att vädret är dåligt i bland utan att för den skull klaga om det.
Och skulle inte barnen bli tillsagda om sina strumpor skulle jag inte få göra annat än gå på strumpjakt.

Men visst är det lätt att dras med i klagandet när man pratar med någon som klagar. Såna vänner har jag haft. Haft, har inte nu längre. Sa jag ett klagande ord så hade dom det så mycket värre. Puh vilka energitjuvar.

Vad har då väl jag att klaga över ? Jag klagar oftast över allt arbete här hemma som inte hinns med. Sånt som tar för lång tid pga strul. Sånt jag ibland känner mig less på att göra om och om och om igen dag in och dag ut. Att sonen går och segar framför mig när jag jobbar med djuren. Att maken sitter för mycket framför TV´n.

Nu har jag gjort mig ett eget armband i bomullsgarn och ska sätta på mig det så jag kommer ihåg att inte klaga, inte ens i tanken.

Vidare rapport följer.
Idag 21/2-09 blir min första klagofria dag.

Dyslexiutredning

Ena dottern har påbörjat en utredning om ev dyslexi. Borde verkligen bli utredd om dyskalkeri också men det tar för lång tid att utreda och pressen är för stor på läsning och skrivning.
Frågan är varför barnen ska utredas när skolorna inte har resurser och kunskaper att hjälpa barnen.

Mina barn går på den här skolan http://www.intermilia.se/

Jag är inte alls förtjust i det kommunala alternativ vi föstes in i en gång i tiden när vårt första barn började skolan. Men fakta talar för sig själv. De av mina barn 5 st som började i den kommunala skolan lärde sig att skriva, läsa och räkna medans de tre som börjat på friskolan alla har visat sig ha vissa svårigheter med kunskapsinhämtningen.

Vart är skolorna på väg ? När mitt barn som går i 3:an inte kan läsa och skriva ordentligt och inte klarar av ens årskurs 2 matte. När jag som förälder får kämpa mig gul och blå för att få lite hjälp till barnen. Varför ? Är inte barnen det viktigaste vi har ? Barnen vår framtid ?

Ett alternativ till traditionell skolgång är hemundervisning http://rohus.nu/?L%E4nkar
http://www.mannbro.se/hemma/

Nu står dock utredningen stilla pga en bruten fot.

Annorlunda familjer

Har tittat på annorlunda familjer på TV. Tänk så härligt dom har det med husen fulla med barn. Jag saknar åren med full rulle. Tycker inte vår familj är ett dugg annorlunda trots att vi har 9 barn. Jag är nog hemmablind och van. Äldsta dottern fyller 20 i år och har en egen liten dotter som fyller 1 år i år. Vår yngste är 3 ½ så visst lite full rulle är det fortfarande mellan dessa väggar.

Då och då får jag frågan om när jag har tid för mig själv och det jag vill göra. Men det är ju precis det jag gör och har gjort de senaste 20 år. Jag vill vara mamma till många, jag vill vara hemma mamma, jag vill göra allt det jag gör i hemmet. Det är då jag är i mitt esse och trivs som allra bäst. I mina ögon har jag ett utomordentligt gott liv.

Livet i en storfamilj är så mycket mer än hur många gånger tvättmaskinen går varje dag, hur många liter mjölk vi dricker osv.
Visst är det mycket jobb för att få vardagen att fungera men det finns så många glädjeämnen att de gott och väl blir över.